...someone will walk into your life and make you realize why it never worked out with anyone else.
Elsa och Svea har gett mig förtroendet att gästblogga här. Ett uppdrag som jag tar på absolut största allvar =). Än så länge har tjejerna här inte haft så värst mycket positivt att säga om den andra rasen som vandrar på vår gemensamma planet, och till stor del kan jag inte klandra dem. De har, som säkert många andra tjejer därute, dåliga erfarenheter av killar som svikit dem på ett eller annat sätt. Erfarenheter som säkert gjort dem starka i många avseenden men också lämnat djupa spår och som bara gjort att den där muren bara har blivit högre. Jag vill med det här inlägget inge lite hopp till alla er cyniker därute som helt tappat tron på de som tillhör ”andra sidan”, de som ska vara det bästa och värsta som kan hända oss. Till er vill jag bara säga, det finns hopp… Tro mig, jag blev för inte så längesedan nämligen motbevisad och tillhör numera gruppen ”head over heals inlove with my boy” <3 Den där gruppen, ni vet, som alla singeltjejer typ hatar!
Jag har varit singel i många år, jag skulle nog till och med gå så långt som att säga att jag varit supersingel. Visst har man dejtat hit och dit, ibland samma kille i flera månader, men det har liksom aldrig gått så långt så att det blivit riktigt seriöst. Jag har alltid varit en stark tjej som vetat exakt vad jag vill ha ut av livet, både vad gäller jobb och karriär men inte minst av ett förhållande. Och ni vet säkert lika väl som jag att en stark tjej i många avseenden kan skrämma en kille, hur vettig han än verkar vara.
Jag tror också att jag råkat ut för de flesta typer av killar; den blyge, den tafatte, den otrogne, ja listan kan göras lång. Självklart har jag även träffat fina killar som det bara inte varit rätt timing med eller där magkänslan bara sagt ifrån. Erfarenheterna är många och de har alla bidragit till den personen som jag är idag, på både gott och ont såklart. Det som de dock hjälpt mig med är att förstå när någonting är bra och värt att satsa på. För om jag inte har något att jämföra med, hur vet jag då vad som är bra egentligen?
2013 visade sig vara mitt år, min tur, min chans att få känna på hur det är när allting bara stämmer och när vartenda ben i kroppen skriker att detta är rätt! För det är där jag är nu. Killen som jag numera kan titulera som MIN är någon som funnits i min omgivning i flera år. I våras sprang vi på varandra i olika sammanhang och i början av sommaren började vi prata mer och efter några veckor började vi även ses mer intensivt. Och på den vägen är det. Det sjuka är hur enkelt och naturligt det hela utvecklats. När vi hade ”the talk” så kunde ingen av oss riktigt säga när vi anser att vi blev ihop för det har känts så självklart från dag ett. Detta ska dock inte tolkas som om jag inte har nojjat sönder mig till och från, herregud kom igen, jag är ju tjej trots allt.
Vad jag menar med denna, helt onödigt långa, text är att när ni minst anar det tjejer, det är då det händer. Och det kommer kännas enkelt och fantastiskt och hela kroppen kommer att veta om det. Ha inte bråttom, allt har sin tid. Och som min mamma alltid sagt till mig: ”det som är ditt är undanlagt”. Ibland har jag trott att det kanske till och med varit GÖMT! Men icke, han bara väntade på att jag skulle bli redo för allt som det innebär att dela sitt liv med någon. Nu är jag där! =)
Massa kramar
Nathalie
